På tunnelbanan hem kändes det inte riktigt än. Jag grät när Johan ringde upp och när jag ringde till mamma. Men det kändes inte ännu. Jag kom hem och fick syn på sängen där en massa av honom fortfarande fanns kvar mellan lakanen. Jag la mig ovanpå sängkläderna för jag ville inte att han skulle försvinna. Och då blev det jobbigt att andas. Då kändes det annorlunda.
Jag vill inte vilja det här. Jag vill ju smsa honom så fort någonting underbart, hemskt, övernaturligt händer. Jag vill kunna ringa när jag vill, flera gånger. Jag vill skicka hjärtan i alla sms. Jag vill att hans liv ska angå mig. Men nu gör det inte det.
Vad ska jag nu göra? Jag vet inte vem jag är nu när vår relationsstatus inte är vad den har varit. Men jag vill ju veta.
Jag vill kunna vara hans. Jag vill ha alla hans saker utspridda överallt. Inte stående där i en påse.
Till och med min tandborste ser ensam och bortkommen ut. Vi älskar ju varandra. En massa svordomar rusar runt i huvudet men ingenting kommer ut.
Anledningen till att jag inte vet någonting att säga är för att jag för första gången inte vet hur man bearbetar någonting sådant här. Och tomrummet bara växer.

Vissa saker gör mig tårögd. Som tid tillexempel. Jag brukar säga att jag har många klockor på mig samtidigt för att jag tycker om tid. Medvetet undermedvetet vill jag nog ha många klockor för att skapa illusionen av att jag har mer tid. Fler timmar. Även om jag får saker gjorda så har tiden flugit ifrån mig.

Och jag blir trött. Är jag för ung för att vara såhär trött? Borde jag ha varit tröttare tidigare? Är det såhär vuxna känner sig? Trötthet måste vara den andra sidan av myntet, Ambition.

Om vuxna utnyttjar minuter, tillfällen, men ligger vakna på nätterna och inser att de håller på att glömma hur man gör när man slappnar av, vad man ska tänka på för att snabbast möjligt nå REM-sömn, då är det ju bara att lägga av. Eller?

Fortsätta rusa på och en dag inse att; jo men, tjena. Vadå? Är det inte såhär livet ska vara? Är du otillräcklig? Är jag också det?!

Pigg. Man smakar lite på ordet. Pigg? Det känns ju bekant men man vet inte... Tar fram telefonen och sen den där appen som förklarar ords betydelse. För en sådan finns ju. Det måste det göra. Jo, där! Pigg, var det. 'Känslan av att vara utvilad'.

...

Söker upp utvilad. Hah! Just det! Trodde väl det, det var så jag kände mig medan det fortfarande var okej att vara ovetande. Vad länge sen det var nu...

Sedan har man inte tid för erinran längre och slits tillbaka till kön i mataffären utan att egentligen minnas hur man kom dit och varför.

Vad gör livet med oss? Vad gör vi av livet? Finns vi till för att känna oss otillräckliga; ständigt i tron att vad vi gör fyller något slags syfte fast vi bara väntar på dagen då vi upptäcker att det där syftet definierades av en iPhone app och sedan länge har försvunnit?

Jag börjar tro att cynism är en slags kronisk, mental sjukdom som bara drabbar den del av befolkningen som inser att man förlorar mindre på att motsätta sig själva någon slags "lycka". Eftersom man frånsäger sig besvikelsen som tillkommer den upptäckten. Det vill säga alla, förr eller senare.

Om tiden kunde stå still i ett år och man gjorde fem års arbete under den tiden, då skulle livet kanske hamna i ett optimalt läge. Man skulle i fem år framåt ha tid och möjlighet. Kunna slå upp alla ord som appen genererar. Åka tunnelbana en hel dag. Gå till Tel Aviv. Jag tror att jag ska fortsätta ha alla klockor på mig samtidigt. För illusionens skull. Som en påminnelse för varför jag kommer stå där i mataffärskön.

Hela veckan har varit konstig. Har mest legat hemma och inte mått bra. Vill egentligen bara få utlopp för alla känslor jag har för jag orkar inte. Orkar inte vara hemma på fredagar. Orkar inte gå ut. Jag vill bara klara av skolan och sticka iväg någonstans. Börja någonting nytt. Ha roligt igen. Få lite vår och varma känslor i kroppen. Göra någonting bättre av mig själv än det här. Hon som bara ligger här på soffan med dåligt immunförsvar och sämre självförtroende. Jag är så utled på den här tonårsmelankolin. Tänk om den aldrig går över?

Veckan skulle ha varit bra. Bestå av semlor med Maxwell, Flix och Pop. 9-månadersfirande med Jacob. Middagar med honom. Gym och tennis. Klädkriser. Det mest hisnande veckan bjudit på är flera timmars plugg och terapi. Woot woot.

Lite hopp och planer har jag i alla fall. Som att börja Scenisk gestaltning i skolan nästa vecka. Varje torsdagförmiddag. Som att skriva synopsis för min bok. Som att ha nya skor som ligger och väntar på att vintern ska smälta bort. Som att äta middag med tre av världens bästa tjejer imorgon. Som att veta att så fort vårterminen är över väntar någonting annat. Någonting som jag styr över.

Rädslan för att misslyckas ligger ständigt på lur.

.

Ni vet det där korta korta ögonblicket när man fattar. Att något just gick sönder. Den där millisekunden då kroppen paralyserar av att vad som varit slutat vara. En vänskap, en relation. Som om man kunde höra någonting krossas. Ett hjärta kanske. Jag hatar det ögonblicket. Som när man tappar någonting och precis när man förstår att man inte kommer hinna fånga det, så hör man hur det slår emot golvet. I tusen bitar.

Man tappar andan. Oavsett var man står. Man håller blicken stadig och sen tittar man ner i golvet. Medan hjärnan spinner på högvarv för att komma på vad man ska göra nu.

Man vill egentligen bara spola tillbaka ett par snäpp, säga hejdå, vi hörs sen, pusspuss och kramkram.

Eller ta fram lite tipex, måla över och säga "titta! det var inget."

Istället står man där med krossade glas och sårade blickar. Jag hatar sådana ögonblick.

1400kronor.

Här kommer, för ovanlighetens skull, ett jag-tycker-inlägg trots att jag vanligtvis håller mina åsikter utanför mina skrivna ord.

Inledningsvis vill jag lista ett par saker som jag (fortfarande) tycker är bra med vår skola;

1. Lärarna. De allra flesta, tack för att ni är schyssta och allt sånt.
2.

Nä. Där tog det stopp. Det är lärarna som håller skolan på fötter.

Men nu råkar det vara så att METG sjunker som en sten. Och vi alla står och ser på, sjunker också.

Huruvida den där masken i matten är en true story eller inte går ju att spekulera i. Är det sant är det för himla äckligt alltså. Låt oss låtsas att det inte finns mask i maten.

Snart har vi haft matsal i en termin. Och ja, maten har repat sig sedan början på terminen men i övrigt är det mycket lite som står rätt till. All slags ombyggnad skulle vara klar efter höstlovet och varje gång jag påpekar platsbristen och de stackarna som sitter med tallrikar i korridoren när halva skolan pressar sig in i matsalen samtidigt, säger någon rationell vuxen människa att "de håller faktiskt på att fixa en ordentlig diskinlämning och alla belysning nu." 

Jaha. Sa jag någonting om disk och belysning? I must have misspoken. 

Fick en kommentar ett par inlägg ner om att anordna en ny matstrejk. Finns det fler där ute som också vill ha något sådant anordnat?

Nu kanske ni tänker att jag är en rebel without a cause och borde chilla ner lite. "Det är ju ändå ingen som lyssnar."

Men jag vill inte. Jag är "ledare" för skolan "aktivitetsutskott". Trots att skolan numera fungerar som en riksdag, anser jag själv att det är ett ytterst viktigt utskott. Det är ju vi som ska stå för gemenskapen på skolan, vi som ska se till att öka trivsel och gemytlighet mellan klasser och årskurser på diverse olika sätt.

Det låter kanske urfånigt men jag har sett fram emot att få driva på detta sedan jag började i ettan. Så när kickoffen i Hagaparken blev inställd, trots att det varit tradition och dessutom en väldigt bra sådan i flera år, tänkte jag att då får jag väl sätta fart under terminen då. Aktivitetsdagar är någonting som alltid varit viktigt och uppskattat på METG.

Halloween blev inte av för att det tog en himla lång tid att få besked om vem jag skulle vända mig till för frågor, godkännande och andra viktiga bitar. Julavlutningen fick jag veta idag inte heller gick igenom, då vi inte varit ute i tillräckligt god tid. När det i själva verket är så att det nya systemet sinkade oss, vi hade praktiskt taget hela upplägget för dagen klart.

Nu heter ju skolan förvisso Mikael Elias Teoretiska Gymnasium. Men med tanke på hur förbannat mycket teori vi har hängande över oss, behöver vi dessa praktiska, roliga dagar när vi får interagera med varandra, träffa nya ansikten som man annars bara springer förbi i korridorerna varje dag. Ingen hälsar.

När jag började för två och ett halvt år sedan var METG en rolig skola. En tuff, men riktigt bra skola. Nu märker man hur ettorna bara hälsar på sin egen klass och gemenskapen har åkt ut genom fönstret. 

Jag skyller det här på vår rektor. Jag är ledsen, men hon är min syndabock. Sedan hon tog över styret på METG har det gått spikrakt nedåt. Det är plötsligt förfärligt mycket snack och alldeles för lite verkstad.

Prioriterar man inte gemenskap och sammanhållning mellan sina elever på en skola, då bör man kanske göra någonting annat. 

Jag är besviken på hur det här stället utvecklats under min tid här. Jag har varit nöjd "kund". Nu sågar jag Mikael Elias vid fotknölarna och tänker inte rekommendera en enda kotte att börja här.

Så antingen blir det såhär; antingen börjar vi jobba lite hårdare på sammanhållningen och den trevliga atmosfären som borde råda här. Eller också kan ettorna stå utanför portarna med sina kalla jackor och cigaretter medan vi treor håller oss för oss själva och räknar ner dagarna inför studenten. När vi äntligen kommer härifrån och nästa gäng kedjerökande snorungar utan hyfs börjar kan dessa besudla våra fula, omotiverande lokaler ännu mer.

Och intagningspoängen kommer sjunka lite till. Jag hoppas att den pågående och kommande utvecklingen åtminstone tillfredställer vår rektor för som sagt, som det ser ut nu ser det inte ljust ut.

Jag avslutar med en upprepning av min fråga samt en redogörelse;

Hur stor är efterfrågan för en matstrejk, och hur motiveras den?

Ge Aktivitetsutskottet större utrymme på skolan, avsätt mer tid för att öka och gynna gemenskapen på skolan så kanske tre gymnasieår på METG blir mer uthärdliga.
Kära skolledning; få tummen ur, sluta tänka på pengar och se till att göra vår tillvaro lite trevligare.

Lyssna på oss, så kanske vi bryr oss om att uttrycka våra åsikter på ett mer politiskt korrekt vis.

Det är på dagen ett år sedan jag knäppte den här bilden. Jag stod i korsningen Kungstensgatan/Drottninggatan med tårar som strömmade ner för kinderna. Satte mig på en bänk nedanför Observatorielunden och livet kändes tungt men kroppen var lätt.

När jag reste mig upp för att bege mig mot skolan blickade jag ner för Drottninggatan och hela Stockholm verkade bada i ett ljus som var alldeles för varmt och kärleksfullt för den vinter som rådde. Jag tog upp kameran och för en stund var Stockholm inte Stockholm, jag kunde låtsas att jag befann mig någon annanstans, där bekymmer inte fanns. Att det var varmt och torrt, med människor som myllrade runt i stan och skrattade.

Den här bilden brukar trösta mig ibland.

Jag vill antingen dö eller så vill jag dansa, skratta och vara ohejdbart lycklig. Har inte riktigt bestämt mig.

Hata söndagar. I think this place is full of spies.

Och NU är det höst på hög nivå i Stockholm. När det är frost långt in på förmiddagen och minusgraderna nalkas.

Jag hade tänkt ha på mig min fina, slitna kappa med silverknappar som jag köpte för 400 flis på Beyond Retro i februari. Som är lite för kort i ärmarna och som har samma färg som mina naglar när jag är lycklig. Jag tycker ju om röda saker.

När jag hittade den en snöig och kall februarisöndag tänkte jag absolument parfait, den här kommer göra mig så glad, så glad, varje dag. Vilket den gjorde och när kylan nyligen kröp närmare plockade jag fram den igen. Med avsikten att låta den göra mig lika (färg)glad i höst också.

Men jag kan inte ha den längre. Hela senvintern och början på våren hoppade jag runt i den där glada kappan. Ömsom skrattade och ömsom grät. Jag vill inte använda den igen. Så fort jag tar på mig den påminns jag om en version av mig själv som jag inte längre är. Någon som var naiv men trodde att hon var cynisk. Någon som var lättmanipulerad men som trodde att hon var snäll.

Jag och kappan har varit med om en hel drös olika saker. Men allt jag kan tänka på när jag ser den nu är den där leende tjejen som alltid hade nära till tårar och var alldeles för kär i en pojke som inte alls ville och kände samma saker. Jag hade på mig den första gången jag sa att jag var i TJs lägenhet för sista gången. Och andra och tredje. Och varje gång jag kom tillbaka.

När jag gav tjejen i kassan de där fyra hundra lapparna och sneglade på silverknapparna tänkte jag "det är nog såhär magi känns."

Jag hängde undan den i tisdags. Jag kan inte ha den på mig. Vill inte vara den tjejen igen. Någonsin.


Lyckligtvis ser jag ut såhär istället nuförtiden. Jacka från HM, tack mamma. (tack och lov ska håret också fixas snart..)

.