På tunnelbanan hem kändes det inte riktigt än. Jag grät när Johan ringde upp och när jag ringde till mamma. Men det kändes inte ännu. Jag kom hem och fick syn på sängen där en massa av honom fortfarande fanns kvar mellan lakanen. Jag la mig ovanpå sängkläderna för jag ville inte att han skulle försvinna. Och då blev det jobbigt att andas. Då kändes det annorlunda.
Jag vill inte vilja det här. Jag vill ju smsa honom så fort någonting underbart, hemskt, övernaturligt händer. Jag vill kunna ringa när jag vill, flera gånger. Jag vill skicka hjärtan i alla sms. Jag vill att hans liv ska angå mig. Men nu gör det inte det.
Vad ska jag nu göra? Jag vet inte vem jag är nu när vår relationsstatus inte är vad den har varit. Men jag vill ju veta.
Jag vill kunna vara hans. Jag vill ha alla hans saker utspridda överallt. Inte stående där i en påse.
Till och med min tandborste ser ensam och bortkommen ut. Vi älskar ju varandra. En massa svordomar rusar runt i huvudet men ingenting kommer ut.
Anledningen till att jag inte vet någonting att säga är för att jag för första gången inte vet hur man bearbetar någonting sådant här. Och tomrummet bara växer.