Ni vet det där korta korta ögonblicket när man fattar. Att något just gick sönder. Den där millisekunden då kroppen paralyserar av att vad som varit slutat vara. En vänskap, en relation. Som om man kunde höra någonting krossas. Ett hjärta kanske. Jag hatar det ögonblicket. Som när man tappar någonting och precis när man förstår att man inte kommer hinna fånga det, så hör man hur det slår emot golvet. I tusen bitar.

Man tappar andan. Oavsett var man står. Man håller blicken stadig och sen tittar man ner i golvet. Medan hjärnan spinner på högvarv för att komma på vad man ska göra nu.

Man vill egentligen bara spola tillbaka ett par snäpp, säga hejdå, vi hörs sen, pusspuss och kramkram.

Eller ta fram lite tipex, måla över och säga "titta! det var inget."

Istället står man där med krossade glas och sårade blickar. Jag hatar sådana ögonblick.