Och NU är det höst på hög nivå i Stockholm. När det är frost långt in på förmiddagen och minusgraderna nalkas.

Jag hade tänkt ha på mig min fina, slitna kappa med silverknappar som jag köpte för 400 flis på Beyond Retro i februari. Som är lite för kort i ärmarna och som har samma färg som mina naglar när jag är lycklig. Jag tycker ju om röda saker.

När jag hittade den en snöig och kall februarisöndag tänkte jag absolument parfait, den här kommer göra mig så glad, så glad, varje dag. Vilket den gjorde och när kylan nyligen kröp närmare plockade jag fram den igen. Med avsikten att låta den göra mig lika (färg)glad i höst också.

Men jag kan inte ha den längre. Hela senvintern och början på våren hoppade jag runt i den där glada kappan. Ömsom skrattade och ömsom grät. Jag vill inte använda den igen. Så fort jag tar på mig den påminns jag om en version av mig själv som jag inte längre är. Någon som var naiv men trodde att hon var cynisk. Någon som var lättmanipulerad men som trodde att hon var snäll.

Jag och kappan har varit med om en hel drös olika saker. Men allt jag kan tänka på när jag ser den nu är den där leende tjejen som alltid hade nära till tårar och var alldeles för kär i en pojke som inte alls ville och kände samma saker. Jag hade på mig den första gången jag sa att jag var i TJs lägenhet för sista gången. Och andra och tredje. Och varje gång jag kom tillbaka.

När jag gav tjejen i kassan de där fyra hundra lapparna och sneglade på silverknapparna tänkte jag "det är nog såhär magi känns."

Jag hängde undan den i tisdags. Jag kan inte ha den på mig. Vill inte vara den tjejen igen. Någonsin.


Lyckligtvis ser jag ut såhär istället nuförtiden. Jacka från HM, tack mamma. (tack och lov ska håret också fixas snart..)