Äntligen, äntligen. Det här är så himla välförtjänt. Höstlovet har aldrig mer känts så efterlängtat. Två prov och en inlämning senare sitter jag nu med Jaccob och Lubbe och tittar på Harry Potter 6. Bättre än såhär blir det bara när jag hämtat upp de enorma godispåsarna som ropar på oss där nere.

Imorgon blir det storslagna planer för att fira Racer, nyligen fyllda 18. Då får kameran också följa med!

Nu är jag trött på Geografiplugg och novellskrivande. Tack och lov för den här lediga dagen dock <333
Ge mig höstlov och lite styrka TACK.
Slår igen boken en stund nu och åker in till mannen i stan istället. Utvecklingssamtal klockan 18, tremble with me fellows.

Endogena processer: vulkaner och annat ballt.
Exogena processer: sandstormar och vågor.
Koordinatsystem: nödvändigt när man inte har GPS.

.

Innan jag somnar vill jag skriva en liten dedication som jag bär på. Väldigt högt personligt värde.

Vet inte hur jag ska börja men ni som känner mig vet att The National ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag vet inte vad jag lyssnade på innan och jag vet att jag inte kommer sluta lyssna. En handfull av mina vänner tycker också om dem. Av mina närmaste är jag ensam, åtminstone var jag det tills Jacob came along.

Grejen med det här underbara bandet är egentligen Matt Berninger's röst. Och hans texter.

Det är rätt mörkt. Man känner igen sig. Det fina är att det blir liksom okej. Ensamhet och sorg känns som någonting bra helt plötsligt, man vill nästan inte känna på något annat sätt. Sluta sträva efter att må så himla bra hela tiden. Att vara ledsen blir mer eftersträvansvärt just på grund av de otroligt träffsäkra texterna och Matt's underbara lugnande röst.

En paradox på något sätt. Rader som Sorrow found me when I was young, sorrow waited, sorrow won skulle egentligen få en att vilja lägga sig ner på golvet och vara idred till kylan kommer, men det finns en slags övertygan när han sjunger som får en att känna "det gör ingenting att jag känner igen mig. Det är såhär jag vill känna." Jag tycker att det är makalöst fint.

Eller: But I won’t follow you into the rabbit hole. Last night I woke but then I saw The ship of those that didn’t want me to

Man förstår vad han menar men man förstår ändå inte riktigt helt och hållet. Hur som helst river det lite i hjärtat på mig när jag hör just den här delen av den här låten. Någonting suger tag, jag gissar att det är förnimmelser om saker som gjort ont-ont-ont tidigare. Man vill liksom följa med into the rabbit hole. Jag börjar sakna någonting och i fem sekunder rasar världen. Fast jag tycker om det..! Jag skulle kunna sätta fingret på exakt vad den frasen får mig att tänka på och när man känner igen någonting på det viset så reser man fram och tillbaka i tiden en liten stund.

För ett år sedan prick bodde jag hemma hos Johan. Jag var så ihålig och trasig, för det mesta känner jag inte igen mig själv när jag ser tillbaka. Jag låg och krälade på botten och var ledsen konstant i två månader. "Det går att vänja sig, jag håller på. Jag kommer alltid att vara trasig," skrev jag i min dagbok. Folk säger att jag är väldigt dramatisk. Då var jag det. Jag byggde upp saker och då blev de dramatiska. Sopade saker under mattan tills de var så stora att det blev drama omkring dem. Självklart inte med flit, det var bara sådan jag var. 

Jag har vuxit extremt sen jag bodde hos Johan senast. Svårt att säga om jag egentligen är mindre trasig men jag känner mig själv så mycket bättre. Jag känner fortfarande igen mig i sorgliga rader och låttexter men jag är inte dramatisk. Jag vill inte bråka, jag har lärt mig att bejaka problem och ta itu med dem när jag känner att någonting är fel. Även om jag har gjort fel. 

Nu vet jag inte varför inlägget började handla om mig. Det skulle ju handla om min kärlek till ett band. Men man kan nog säga att jag hittar bitar av mig själv i de sorgsna låtarna med ett speciellt tempo. Så länge Matt Berninger skriver och sjunger så fint har jag ingenting emot att vara lite trasig inuti. The National får mig att le när jag gråter. 



Don't leave my hyper heart alone on the water 

We're the heirs to the glimmering world

Lay my head on the hood of your car
I'll take it too far

Your looking for that hurt look around my mouth

Cold ways kills cool lovers

Tune in, läs texterna och ladda hem deras tre senaste genialiska album; Alligator, Boxer & High Violet.
Skulle ge allt för att se dem live.

Kul för övrigt att de flesta av er läser igen! :) tack och bock.

Jag har fått en garderob. Nu är det en stund sedan men jag tänker ändå visa upp den. Den är så förträfflig, tycker jag!


Hattarna ovanpå, såklart. Äntligen en passande plats för dem.


Tadaa! Alla mina bästa plagg! Och ja, hihi, den aprikosa tröjan är sprillans ny, 80 spänn och jag älskar den!


Mina baskrar får också gott om plats! Precis där bredvid min slitna portfölj, en väska som Jacob köpte till mig för 10 kronor och min 16årspresent från Guess. (Skolböckerna låtsas vi inte om!)

Bottenplanet är till för skor.

That's that!

Ikväll har jag mycket som jag vill säga - till att börja med, ikväll handlar bara om modemagasin, bloggning och sömn. Sov så mycket som 8 timmar inatt and I l o v e d it!


I måndags var det den 18 oktober. Den 18 varje månad är en viktig dag för mig eftersom jag och Jaccob blev tillsammans 18 april på en Shout Out Louds-konsert. Hence, firade vi 6 månader tillsammans med middag ute igår (eftersom jag har min eminenta teaterkurs på måndagar). Jag har aldrig tidigare haft ett längre förhållande. Bara 3 veckorsgrejer som tagit slut innan de börjat och 3 månader som inte räknas. Jacob kom och överbevisade min lilla tes om att jag bara går att tyckas om i 3 veckor, påpekade Johan. Så rätt, my man. Det är trevligt att bli överbevisad, ibland.

Jag har ont i min fot. Antagligen för att jag hade klackar på mig hela dagen då jag framför allt annat spatserade omkring på Moderna Muséet med min farmor och farfar. Åt skagenmacka och fick ett kaffekort (!) på EH, precis vad jag behövde! Tack igen!

Under kvällen har jag även knåpat lite på en novell. Försöker så gott jag kan att göra någonting produktivt av alla ledsna tankar. Och eftersom jag knappt orkar med en blogg tänkte jag kanske publicera mina "verk" här istället, om jag lyckas sammanställa någonting någon gång... Åsikter?

SEDAN VILL JAG OCKSÅ SLÄNGA IN ETT GRATTIS PÅ 18ÅRSDAGEN TILL EN VISS TJEJ SOM HUSERAR I KENYA! GRATTIS MALIN, BÅDE TILL FÖDELSEDAG OCH DYKCERT. HOPPAS LIVET LEKER IKVÄLL!

Fortsätter på andra topic in a second.

Det är så himla himla himla ledsamt att vara ledsen så mycket. Jag jobbar uppåt i alla fall och den här gången lär det bli drastiskt.

Nu, någonting annat. Jag är en samlare. Förutom bland annat hattar, baskrar och broscher samlar jag på bilder. Har en mapp på datorn där jag sparar bilder som jag kommer över på nätet. Det är allra roligast när man hittar bilder som liksom hör ihop fast vid olika tillfällen. Ja. Det gäller ju att ta vara på det roliga i livet... Här är några exempel:


Underbara Frida Gustavsson. Jag vill leva hennes liv, suck.


Jag ÄLSKAR de här! Jag vill hitta alla och sedan posta dem i vänners loggar när de fyller år!



Fina grejer. Har fler men hittar de inte just nu....

10 dagar. 10 dagar klarade jag mig utan bloggerier, sedan blev mitt narcissistiska behov av att pracka på folk oönskad inblick i mitt spektakulära liv för stort. Åtminstone sitter självinsikten där den ska.

Ikväll är jag bitter. Mer bitter än jag normalt är numera; jag vill också ut och roa mig! Istället ligger jag här, nedbäddad i soffan med en riktigt dåligt film på tv3. Mina vänner är ute och slår klackarna i taket, Jaccop är också ute och det enda glädjande jag kan se bland alla kuddar och filtar är pappas utmärkta äppelpaj. My partner in crime, frågan är vem som kommer ta kål på vem..

Och om jag nu ska fortsätta, på enträgen begäran av er, mina fina fans, berätta om mitt underbara liv och alla vidunderliga saker jag har för mig så kan jag informera er om följande;

Den senaste tiden har jag:

Varit sjuk, ångestladdad och ledsen 45% av tiden. Glad 55%

Fått en debattartikelratad ratad av DN, dock mycket vänligt och uppmuntrande

Druckit lika mycket kaffe som vanligt och pluggat ungefär lika lite som vanligt

Inte skrivit ett ord eller läst en bok

Haft x-antal inlämningar och prov

Saknat min blogg

Beundrat löv och åkt spårvagn!

Spelar teater. Frenetiskt

Börjat planera ordentligt inför Paris

Önskar att jag hade fler goda nyheter. Jag kan, emellertid, tipsa om Modern Family, ny serie som tagit USA med storm, så roligt!

Jag menar allt jag skrev senast. Allt som står här är meningslösheter. Ingenting har ett syfte eller intresseväckande på den här sidan. En sak kan jag dock säga, när jag klickade på nytt inlägg kändes min depp litelite bättre.

Hej bloggen. JAG HAR SAKNAT DIG!

Jag älskar den här bilden, det ser ut som om ballonger rör på sig i själva fotot. Ni vet vad jag menar, de är inte fångade så att det ser ut som om de, för en sekund, står stilla på himlen innan tiden hinner ikapp de och de fortsätter segla uppåt på himlen.

Det här är förresten mitt sista blogginlägg. Period. Mina bloggar symboliserar meningslöshet i dess allra lamaste benämning. Nu lägger jag av. Lämnar plats åt folk vars bloggar fyller en meningsfullhet som jag inte alls har lyckats med.

Som att klippa bort en liten del av mig själv som inte längre behövs.

Blogglös och Lattefri tjej på 18 vårar söker likasinnad för inköpsrundor av skrivböcker i höstmörkret.

Det finns ingen som kan muntra upp mig som min alldeles bästa pojkvän på ledsna söndagar som avslutar en väldigt ledsen vecka. Jacob är det bästa jag har just nu.

Efter att han försett mig med den resterande smeten av en kladdkaka i en röd bunke, klickade han upp bloglovin och sa "vill du läsa bloggar?" och så läste vi tio blogginlägg tillsammans. Visa roligare än andra. Jacob är väldigt bra att ha.

Strax bör jag återgå till kemiplugg, vilket inte alls lockar, så istället ska jag ta en lång dusch och bara ta hand om mig själv. Ikväll kommer bästa trion hit och dricker te och äter kladdkaka med mig. Kommer bli hur underbart som helst ♥

I övrigt längtar jag efter Paris. Paris Paris Paris.

Jag lyckas alltid pendla i humör. Ena stunden finns det ingenting som kan få mig att må dåligt, ingenting som kan få mig att känna att jag borde dra någon helt annanstans där ingen känner mig och man får vara ifred. Eller, kanske främst, lämna andra ifred.

Två sekunder senare kan jag bli riktigt ledsen. För jag börjar känna mig hotad. Känna utanförskap. In the circle of trust. Tror att jag måste ta tag i mig själv. Ingen annan gör det. Jag vaknar alltid glad. Även när händerna domnat bort för att jag knutit dem så hårt hårt hårt när jag drömt en otäck dröm. Har alltid ont i händerna hela dagen därefter. Men tillochmed då vaknar jag glad.

Så fort jag satt nyckeln i låset den senaste tiden brister någonting. Ingen charader är tillämplig längre. Och då blir jag ledsen och tittar på flygbiljetter till Prag, Zimbabwe och New York. Har alltid varit en sådan där som drömt om att flyga min kos och sedan se hur länge jag kan klara sig innan man börjar sakna allting mer än allting saknar mig. Antar alltid att det skulle vara så.

Idag kom deppen tidigare än vanligt. Skämt är liksom inte skämt längre. Skratt har blivit hån istället. Måste plocka upp mig själv. Längtar efter måndagens teaterkurs, en liten förebyggande sköld. Som smular sönder innan fredagen är avklarad. Så känns det. Spela teater, teater, teater. Skämt som bygger ett försvar. Ingen ser och ingen lyssnar.

Jag har inte förändrats. Jag har inte blivit tråkig. Jag duger bara inte längre.