Innan jag somnar vill jag skriva en liten dedication som jag bär på. Väldigt högt personligt värde.

Vet inte hur jag ska börja men ni som känner mig vet att The National ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag vet inte vad jag lyssnade på innan och jag vet att jag inte kommer sluta lyssna. En handfull av mina vänner tycker också om dem. Av mina närmaste är jag ensam, åtminstone var jag det tills Jacob came along.

Grejen med det här underbara bandet är egentligen Matt Berninger's röst. Och hans texter.

Det är rätt mörkt. Man känner igen sig. Det fina är att det blir liksom okej. Ensamhet och sorg känns som någonting bra helt plötsligt, man vill nästan inte känna på något annat sätt. Sluta sträva efter att må så himla bra hela tiden. Att vara ledsen blir mer eftersträvansvärt just på grund av de otroligt träffsäkra texterna och Matt's underbara lugnande röst.

En paradox på något sätt. Rader som Sorrow found me when I was young, sorrow waited, sorrow won skulle egentligen få en att vilja lägga sig ner på golvet och vara idred till kylan kommer, men det finns en slags övertygan när han sjunger som får en att känna "det gör ingenting att jag känner igen mig. Det är såhär jag vill känna." Jag tycker att det är makalöst fint.

Eller: But I won’t follow you into the rabbit hole. Last night I woke but then I saw The ship of those that didn’t want me to

Man förstår vad han menar men man förstår ändå inte riktigt helt och hållet. Hur som helst river det lite i hjärtat på mig när jag hör just den här delen av den här låten. Någonting suger tag, jag gissar att det är förnimmelser om saker som gjort ont-ont-ont tidigare. Man vill liksom följa med into the rabbit hole. Jag börjar sakna någonting och i fem sekunder rasar världen. Fast jag tycker om det..! Jag skulle kunna sätta fingret på exakt vad den frasen får mig att tänka på och när man känner igen någonting på det viset så reser man fram och tillbaka i tiden en liten stund.

För ett år sedan prick bodde jag hemma hos Johan. Jag var så ihålig och trasig, för det mesta känner jag inte igen mig själv när jag ser tillbaka. Jag låg och krälade på botten och var ledsen konstant i två månader. "Det går att vänja sig, jag håller på. Jag kommer alltid att vara trasig," skrev jag i min dagbok. Folk säger att jag är väldigt dramatisk. Då var jag det. Jag byggde upp saker och då blev de dramatiska. Sopade saker under mattan tills de var så stora att det blev drama omkring dem. Självklart inte med flit, det var bara sådan jag var. 

Jag har vuxit extremt sen jag bodde hos Johan senast. Svårt att säga om jag egentligen är mindre trasig men jag känner mig själv så mycket bättre. Jag känner fortfarande igen mig i sorgliga rader och låttexter men jag är inte dramatisk. Jag vill inte bråka, jag har lärt mig att bejaka problem och ta itu med dem när jag känner att någonting är fel. Även om jag har gjort fel. 

Nu vet jag inte varför inlägget började handla om mig. Det skulle ju handla om min kärlek till ett band. Men man kan nog säga att jag hittar bitar av mig själv i de sorgsna låtarna med ett speciellt tempo. Så länge Matt Berninger skriver och sjunger så fint har jag ingenting emot att vara lite trasig inuti. The National får mig att le när jag gråter. 



Don't leave my hyper heart alone on the water 

We're the heirs to the glimmering world

Lay my head on the hood of your car
I'll take it too far

Your looking for that hurt look around my mouth

Cold ways kills cool lovers

Tune in, läs texterna och ladda hem deras tre senaste genialiska album; Alligator, Boxer & High Violet.
Skulle ge allt för att se dem live.