Första och sista och första och sista
Den här veckan är alltid antingen eller. Antingen är man så duktig som man aldrig varit förut eller så ligger man framstupa över bänken och undrar om det inte är lov snart. Jag försöker köra på det förstnämnda men helst vill jag ju dricka kaffe och köpa saker. Filma någonting.
Idag är det prick en vecka kvar innan jag får se mitt mest ultimata band på Cirkus. The National. Tre månader sedan vi bokade våra biljetter och snart tre år sedan de förhäxade mig. Jag har inte blivit densamma sedan dess. Det lär bli den ultimata musikupplevelsen, den ultimata upplevelsen (utom möjligen att flyga luftballong, men let's be fair liksom?) Lyckan.
Jag börjar inse att det är så himla många sista-gången som händer nu. Sista sportlovet tillexempel. Vad ska det bli av mig? Jag bara undrar liksom, för universitetets katalog har ju inte kommit ännu.
Förvisso svalare när man ligger i den ensam
Och sängen är förvisso svalare när man ligger i den ensam men när man saknar en varm nacke och en massa skäggstubb blir det andra inte så påtagligt. Ingenting tycks hjälpa, vi köper nya tröjor, dricker otaliga koppar kaffe, studerar in all rättskunskap och målar naglarna men ändå. Ändå är det just i det där ögonblicket när vi lägger ner boken som får oss att glömma och släcker lampan som den andra sidan av sängen är mest skrämmande.
måndag
måndag
Etthundra dagar
Värk i hjärtat till trots, idag är det söndag. Söndagar bör man ju göra lite roliga och idag är en extra rolig en. Det är nämligen på pricken 100 dagar kvar tills vi tar studenten. Tills vi står med mössor på och tills vi skriker på flaket. Jag har alltid velat åka flak.
Eftersom det är en händelse värd att uppmärksammas har en bra kille i min parallellklass anordnat "100-dagars ölen". Jag ger mig alltså iväg nu för att dricka öl och börja nedräkningen.
Tar vara på söndagen i kjol från ACNE, tröja från HM och en hel del smycken som jag helst vill bära tills jag dör.
334 dagar och nu är han inte riktigt min längre
Jag vill inte vilja det här. Jag vill ju smsa honom så fort någonting underbart, hemskt, övernaturligt händer. Jag vill kunna ringa när jag vill, flera gånger. Jag vill skicka hjärtan i alla sms. Jag vill att hans liv ska angå mig. Men nu gör det inte det.
Vad ska jag nu göra? Jag vet inte vem jag är nu när vår relationsstatus inte är vad den har varit. Men jag vill ju veta.
Jag vill kunna vara hans. Jag vill ha alla hans saker utspridda överallt. Inte stående där i en påse.
Till och med min tandborste ser ensam och bortkommen ut. Vi älskar ju varandra. En massa svordomar rusar runt i huvudet men ingenting kommer ut.
Anledningen till att jag inte vet någonting att säga är för att jag för första gången inte vet hur man bearbetar någonting sådant här. Och tomrummet bara växer.
- - - -
Och jag önskar att jag kunde
Och jag blir trött. Är jag för ung för att vara såhär trött? Borde jag ha varit tröttare tidigare? Är det såhär vuxna känner sig? Trötthet måste vara den andra sidan av myntet, Ambition.
Om vuxna utnyttjar minuter, tillfällen, men ligger vakna på nätterna och inser att de håller på att glömma hur man gör när man slappnar av, vad man ska tänka på för att snabbast möjligt nå REM-sömn, då är det ju bara att lägga av. Eller?
Fortsätta rusa på och en dag inse att; jo men, tjena. Vadå? Är det inte såhär livet ska vara? Är du otillräcklig? Är jag också det?!
Pigg. Man smakar lite på ordet. Pigg? Det känns ju bekant men man vet inte... Tar fram telefonen och sen den där appen som förklarar ords betydelse. För en sådan finns ju. Det måste det göra. Jo, där! Pigg, var det. 'Känslan av att vara utvilad'.
...
Söker upp utvilad. Hah! Just det! Trodde väl det, det var så jag kände mig medan det fortfarande var okej att vara ovetande. Vad länge sen det var nu...
Sedan har man inte tid för erinran längre och slits tillbaka till kön i mataffären utan att egentligen minnas hur man kom dit och varför.
Vad gör livet med oss? Vad gör vi av livet? Finns vi till för att känna oss otillräckliga; ständigt i tron att vad vi gör fyller något slags syfte fast vi bara väntar på dagen då vi upptäcker att det där syftet definierades av en iPhone app och sedan länge har försvunnit?
Jag börjar tro att cynism är en slags kronisk, mental sjukdom som bara drabbar den del av befolkningen som inser att man förlorar mindre på att motsätta sig själva någon slags "lycka". Eftersom man frånsäger sig besvikelsen som tillkommer den upptäckten. Det vill säga alla, förr eller senare.
Om tiden kunde stå still i ett år och man gjorde fem års arbete under den tiden, då skulle livet kanske hamna i ett optimalt läge. Man skulle i fem år framåt ha tid och möjlighet. Kunna slå upp alla ord som appen genererar. Åka tunnelbana en hel dag. Gå till Tel Aviv. Jag tror att jag ska fortsätta ha alla klockor på mig samtidigt. För illusionens skull. Som en påminnelse för varför jag kommer stå där i mataffärskön.
Avskavt nagellack och tankarna kvar där de lämnades i måndags
Trots att allt bara rusar förbi. Eller runt. Jag står i mitten och fattar absolut ingenting. Är det fredag? När kom den? Jag saknar tidsuppfattning och plötsligt är fredagen bara där. Medan den känns som om jag pluggat en evighetsmåndag. Fredag ska inte vara här än. Försvinn då.
Det har inte funnits några timmar över till så mycket annat än geografi, projektarbete, rättskunskap, naturkunskap och alla förberedelser inför aktivitetsdagen på måndag. Det sistnämnda har definitivt tagit upp mest tid. Vi har kämpat och jobbat och slitit och jag hoppas verkligen att allt kommer gå bra på måndag. Det förtjänar vi banne mig.
En eloge till SL, idag misslyckades ni storartat! Och jag har Gustav att tacka för att jag kom hem, han gav mig skjuts till dörren trots att han bor på Drottningholm.
Dagens tabbe....................
Det kan inte vara sant. Har jag klarat mig en dag utan att göra bort mig?
Näe. Det verkar inte bättre. Jag har inte ens snubblat till på den isbeklädda trottoaren. Vad är det som händer?
Kanske kan min tankspriddhet få lite uppmärksamhet. Jag kopplar liksom fel. Utan att märka. Som att säga till Gustav "jag är så tankspridd, den här helgen har varit så utmattandet" och inte förrän han svarar "ja men den har ju inte ens börjat" börjar jag koppla. Kugghjulen vrider runt, runt och 30 sekunder försent inser jag var jag sa fel någonstans. Bravo.
Läste igårdagens tidning att ny forskning stödjer gammal forskning om att sju timmar är för lite sömn och helt enkelt en hälsofara. Det levande beviset huserar här i soffan atm. Hejsan. Man kanske skulle ta sig en lur? Särskilt med tanke på att det imorgon vankas lite finare galej mest hela dagen.
Man vill ju helst se fräsch ut, i en perfekt värld skulle de mörka ringarna hänga i öronen istället för under ögonen. Åh, varför kan man inte få allt, du grymma öde?! Nej, det känns inte som en bra kväll för ironi. Jag försöker igen imorgon.
Och det blir bättre med bilder snart, snart. När jag blir oambitiös igen, you'll see. (Det är precis här jag önskar att jag var mer som Carro. Hon skulle skriva "det blir aldrig några fler bilder, jag har blivit bäst och hinner liksom inte med visuella medel för andras räkning. Deal with it." åh, älska henne). Själv tar man till ironin för att det är så lättillgängligt. Och roligt. Och oförståeligt. Som livet ungefär.
En Tabbe om Dagen
Det är numera nyordning här på bloggen. I och med att jag börjar må bättre och bättre genom att styra upp mitt liv; plugga mer och facebooka mindre, har jag beslutat mig för en ny dagsagenda här på bloggen.
En Tabbe om Dagen.
Det känns himla värt, för jag gör ju minst ett misstag om dagen. Vi börjar med ett dubbelavsnitt, det vill säga, gårdagens och dagens tabbe.
Tisdagen den 8 februari.
Jag ska åka från en provskrivning till tennishallen. Är farligt hungrig, men på gott humör. När jag kommer till Slussen bestämmer jag mig för en meny 2 på Slussengrillen. Värda pengar<33 Väljer buss med omsorg eftersom 471 inte stannar vid hållplatsen där jag ska kliva av. Hoppar på bussen. Folk krigar för bra sittplatser och jag hamnar i dragspelet. De där platserna där det av någon idiotisk anledning inte finns några knappar. Så jag spanar. Och längtar efter min mat som håller på att svalna, men vem vill sitta och svulla i dragspelet på en buss liksom?
Min hållplats närmar sig. Jag kan inte se om någon har tryckt på knappen men en man med korvbröd under skon reser sig, så jag antar att han självklart tryckt på stopp-knappen. Med huvudet bland molnen kliver jag fram till dörren och jag mig redo för avstigning.
Bussen bränner förbi. Dumskallen har inte alls tryckt på knappen men nu står han med tungan hängande ut ur munnen och trycker frenetiskt på knappen. Jag borde ha fattat att han aldrig åkte buss förut. Det är precis här humöret försvinner och jag känner för att greppa honom om halsen och vråla "DIN ODUGLIGA LILLA GUBBE HARU ALDRIG ÅKT BUSS FÖRUT VAAAAAH" men så får man visst inte göra.
Jag går en omväg till tennishallen och får äta kall hamburgare. Alltihop kostade mig bara 55 kronor och 3 svordomar.
[Tabbe]
Onsdagen den 9 februari.
Eftersom jag är ansvarig för skolans aktivitetsråd och vi ska ha aktivitetsdag på måndag för att bidra till det kommersiella jippot Alla hjärtansdag, blev det till att stanna i skolan till klockan 18 idag. Ibland lever man verkligen.
Hur som helst, med ett fantastiskt bra humör och en ofantlig koffeinbrist beger jag mig hemåt från Centralen. Jag sätter mig innerst vid fönstret, långt från dörren (vad är det med min oförmåga att välja platser??) med musik i öronen, folk runt omkring och tankarna, som vanligt, långt därifrån.
Vi åker. När jag kommer tillbaka på jorden igen tittar jag upp, ser öppna tunnelbanedörrar och Slussen därutanför. Jag ska ju av för att hinna med min eminenta buss som tar mig till nästan ända fram till dörren.
Reser mig, ropar ujuj, ursäkta, jag ska av, förlåt förlåt! Kommer av tunnelbanan. Inser att det inte alls är Slussen, det är Gamla stan.
För att vara en person med minst en tabbe om dagen är jag en ganska stolt varelse. Tanken på att gå tillbaka in i tåget och säga "det här var visst inte Slussen, gjorde det ont när jag klev på dig?" tog emot.
Så jag börjar lite nonchalant sådär gå mot utgången. Låååångsamt.
Efter en evighet åker min tunnelbana iväg och jag väntar på nästa medan jag skrattar åt saken tillsammans med Johan i andra änden av telefonen. Kommer till Slussen, rusar mot min buss och missar den med exakt 10 sekunder. Standard.
[Tabbe]
Satisfaction
När man glider ur sängen en söndag för att åka till gymmet efter lite müsli så känner man sig ganska bra med sig själv. Lite sådär New age "hej, här är jag. Jag dricker vitamindrycker för att slippa ha dåligt samvete över att jag tar hissen istället för trapporna. Ja, hejhej." Hyckleri till trots, jag skulle till gymmet. Och till gymmet kom jag.
Den där känslan av duktighet hängde kvar som en sol ovanför mitt huvud, tills jag började svettas som en häst på den där trappmaskinen. Och bredvid står en sådan där snygg tjej i hästsvans som stod där när jag kom, kör ungefär lika hårt och som inte har minsta antydan till svett vid hårfästet. Jaha. Åkej. Hej på dig. Tar du trapporna eller hissen? Ta nu inte illa upp om du är välsignad och är en sådan tjej. Men jag hatar dig.
Äsch. Låter det inte påverka min egen lilla seger. Även fast jag fick en betungande huvudvärk.
Jacob stampade just in genom dörren. Nu blir söndagen ännu bättre.
Full heart, empty pockets
