Kärlek är allt som känns så skönt att det gör ont och allt som gör så ont att det är skönt.

Ikväll hade vi pluggkväll.<33 Imorgon är det sovmorgon och mer plugg. Tjarå

Frukost: flingor med mjölk och två skivor av pappas bröd.

Lunch: det var ris och någon kyckling med sås i skolan. Jag blev i alla fall mätt och lite varmare.

Fika: en lussebulle som min pappa bakat och kaffe

Middag: också ris och kyckling, hahah! Kom inte på det förrän nu!

Jag glömde ju nämna det igår men min pappa har en nyfunnen passion för att baka bröd. De är väldigt goda och hans bullar har varit kända sedan innan jag föddes ungefär. Mahah

Min bästa bok, Extremely loud and incredibly close. Jonathan Safran Foer's lilla underverk.

Mina föräldrar. De är så olika att man väldigt lätt kan se hur perfekta de är tillsammans.

Min mamma pratar jämt. Hon har barnasinnet kvar och älskar pussel och tevespel. Hon har alltid funnits där; hämtat från skolan, skjutsat till träningar. Berättat om sex och hur man kommer över hjärtesorg. Alla påpekar alltid hur lika vi är och jag var länge väldigt stolt över det tills jag försökte vara tvärtom. Det blev slutligen tröttsamt så numera uppskattar jag att jag är lik min mamma; lika omtänksam och social. I somras fick min mamma väldigt grav tinnitus, det är det jobbigaste jag sett henne gå igenom. Att hon klarade sig igenom 12 olika läkare och väldigt många veckor utan sömn gör mig väldigt stolt.

Pappa däremot är mer tystlåten. Pratar när han vill eller måste men när det händer är han riktigt underhållande. Jag har en enorm respekt för honom. Han verkar nog ganska sträng och så men han har alltid varit en sådan som ger en en stor kram och som brukade lyfta upp en mot taket och kittlas när jag och mina syskon var yngre. Jag är väldigt lik honom på ett sätt, jag har ingenting emot tystnad eller ensamhet. Skillnaden är att jag för eller senare blir galen om jag inte har sällskap att prata med, pappa är som en rolig eremit med familj.

De är väldigt olika slags människor, mamma vill att det är kallt och mörkt när hon ska somna och pappa kan somna framför teven. Hur olika de än må vara har de alltid varit lika noga med vår uppfostran och alltid tillrättavisat oss så som vi förtjänat. Nog för att jag bråkat med båda två om hemmatider och klädstil, det tog ett tag att lära mig att det inte hjälpte att undvika ett bråk med mamma och gå till pappa, de tycker ju ändå likadant om sådana där saker. Jag älskar de båda väldigt mycket och är väldigt glad för att de ibland kanske inte låtit mig stanna ute så länge som jag ville när jag var 13.

Tack för att ni varit så otroligt bra föräldrar, jag säger det alldeles för sällan.

Jag ändrade rubriken lite grann. Jag vill inte skriva om min första kärlek, inte för att det är jobbigt och så att skriva om, utan mest för att jag inte vill dela med mig. Mahah.

Jacob är min första pojkvän och, for the record, andra kärlek. Han är underbar, men så mycket har ni nog fattat redan. Ingen har någonsin känt för mig så som han gör och jag har aldrig älskat någon så myclet. Hur pass mycket han betyder för mig har nog ingen missat. Så istället får ni veta hur vi blev tillsammans, en mindre känd historia...

I korta drag träffades vi i ett av skolans många fula klassrum. I x antal månader, två gånger i veckan, spanade vi på varandra samtidigt som vi tänkte att det inte var värt att ens försöka. Plus att det var en del annat i vägen. Livet. Jacob verkade vara en så himla rolig, skön, självsäker kille. En sådan som jag alltid önskar mig lite men sedan tänker att jag aldrig kan få och börjar sedan gilla någon nästan lika bra och så håller det inte. You know the story.

Förra julen skrev han i sin facebookstatus och efterfrågade lite ny, schysst musik att lyssna på. Så jag länkande till lite Shout Out Louds och bad till gud att han skulle tycka att det var bra grejer. Vilket han gjorde. Så vi började prata oftare. Och när Shout Out Louds släppte sin senaste skiva Walls där någon gång i februari så pratade vi om hur bra den var och jag nämnde att ingen ville följa med mig på deras konsert den 18 april. Lucky for me så ville Jacob det.

Ett par veckor innan pratade vi om helgplaner och jag skulle på fest hos Fanny. Tänkte att det kunde vara roligt att lära känna honom lite bättre och ses åtminstone en gång utanför skolan innan konserten som vi bokat biljetter till. Så jag tog med honom till Fanny och haha, ni vet ju hur den kvällen slutade.

Trots det hade vi vår första "date" en vecka senare, på Skansen. Och sedan var det påsklov, jag åkte till Gotland som vanligt och Jacob sa att han ville hälsa på för att han skulle sakna mig annars. Jag brukar vara så himla försiktig med sådant och aldrig tro på det när killar säger så. Men jag trodde nog att han var värd risken så ett par dagar senare kom han dit och kysste mig i ankomsthallen.

Och när vi väl stod framför scenen på Kägelbanan med ett av Sveriges mest brilljanta band i fullt ös så tog jag min telefon och smsade honom och frågade om han ville bli tillsammans med mig. Efteråt kysste vi varandra i Klevgränd på Söder, åkte hem, bytte relationsstatus på facebook och han har varit min varje dag sedan dess.

Jacob får mig att skratta så himla himla mycket. Det finns få människor som jag litar så mycket på som han. Och jag vet att han tycker om mig även om jag gör någonting dumt eller har ful-dag or what have you. Hela hösten har han varit en riktig stöttepelare för mig och ända sedan han gav mig en luftballongsfärd när jag fyllde arton och vi varit tillsammans i drygt en månad har jag hoppats att vi ska hålla länge länge länge.

Så nu vet ni det också.

Okej. Det här är jag. För ett tag sen.

Jag heter Johanna. Jag tycker om relativt dyster musik, kaffe och luftballonger. Bland annat. Jag tycker om väldigt många saker. Det här kommer nog att bli ett svårare inlägg än jag först trodde. Jag är en sådan person som gärna gör saker för andra människor. En sådan som har väldigt lätt för att älska saker och människor. Se det positiva i saker.

Jag är både cyniker och naiv. Jag har en hård bild av verkligheten samtidigt som jag väldigt lätt kan se den som ur en dröm. Som om allting visas genom en Dianakamera; diffust men tydligt, drömskt men lite förstört. Det finns väldigt mycket jag skulle vilja berätta om mig själv. Jag är en väldigt öppen person, ibland lite för öppen. Det är inte så att jag serverar mina problem på silverfat, jag har bara väldigt lätt att se bra saker hos folk och känna förtroende för dem.

Ibland spricker min lilla glada bubbla och då behöver jag oftast hjälp och tid att plocka upp mig själv. Väldigt ofta har jag fått höra att jag tänker för mycket men jag tror att jag känner för mycket. Både en bra och dålig egenskap. För tillfället är jag inte lika glad som jag skulle vilja vara. Istället för att kompensera min glada personlighet med deppig musik går jag in i den, gömmer mig bakom den. Kanske är det därför jag tycker att den är så vacker.

Man kan nog säga att jag är pretty messed up. Men på ett bra sätt. Jag har alltid nära till skratt och tycker väldigt mycket om att bjuda på mig själv. Jag är inte helt och hållet nöjd med den jag är men jag är på väg dit. Tillbaka. Till mig själv. Cyniker eller inte så tycker jag om att försöka se världen för vad den kanske inte riktigt är. Jag tycker om att tro det bästa om folk och riskera att bli sviken. Jag tycker om att tala om för mina vänner hur otroligt mycket de betyder för mig, oavsett om det är födelsedag eller en vanlig torsdag.

Det var väldigt svårt att välja en bild på mig själv. Jag ville ha en som verkligen visar vem jag är. Jag hittade ingen som var riktigt bra, jag vet liksom inte riktig vem jag är. Bara vem jag vill bli igen.

Dagens 4 stora frågor:

1. Varför är matte så TRÅKIGT?

2. Hur överlever man utan telefon i denna världen?

3. Hur gulligt är inte detta?

4. Varför FARAO gör ingen sådana här som UFprodukt? Jag skulle köpa dussintals.


Hela stan var täckt av blankis när jag och min man lämnade skolan men nu är det okej. Det är storm ute. I love it. Älskar ljudet av hur det susar. Eller snarare dånar. Förutom att Jacob kom hem till mig tidigt tidigt imorse har det varit en mycketmycket dålig tisdag. Det gör dock ingenting för imorgon ska jag äntligen se Harry Potter 7, del 1! Mamma fyller år så vi ska fira! Kameran får nog också följa med.

Roligare bloggning utlovas, men vad krävs det för att ni alla ska börja kommentera? Uppenbarligen är det intressant nog att titta in, vad vill ni se här?

Sov gott! (båda bilderna är från tumblr)

Jag vill antingen dö eller så vill jag dansa, skratta och vara ohejdbart lycklig. Har inte riktigt bestämt mig.

ph1. En hel dag av frost. ph2. Tidigt julklapp<333 ph3. Där var jag, anspråkslös och skimrande.

Det här är världens bästa tjej. På riktigt, det här är VÄRLDENS BÄSTA tjej.

Med Carro har jag upplevt de roligaste, underligaste, sorgligaste, bästa stunderna i det här livet. Vi är lika lika som vi är olika. I ettan förde franskalektionerna ihop oss, redan då bestämde vi att vi skulle åka till Paris. Tillsammans upptäckte vi Stockholms bästa secondhand-affärer, insåg att vi hade samma passion för men inte samma storlek när det gällde skor.

Converse och Raybans, Högklackat och hatt. Under första halvan av naturkunskapen blandade läraren alltid ihop oss (tyvärr var hon klipskt nog att sätta betyg på rätt person...) Med Carro har jag vandrat runt i Stockholm med högklackade skor coh bara ben mitt i natten, gått flera mil på åkrar i jakt på flyghavre. Skrattat så läpparna nästan försvunnit och bråkar över musiksmak säkert en miljon gånger. Ibland hållt kvar den andra på jorden och ibland svävat efter uppåt.

30 december ska vi åka till Paris tillsammans, precis som bestämt. Just nu gör vi storslagna planer för vad som kommer revolutionera Stockholm efter vår student.

Trots att du nu för tiden sitter i ett annat klassrum, i en annan byggnad och kallar din klass för Sp08a medan min fortfarande heter Sp3a, så är du den underbaraste som finns. Jag tänker bråka om musiksmak och ordval med dig tills tänderna trillar ur munnen för andra gången.

Det här är ett tidigt grattis-på-födelsedagen, jag älskar dig pyramidalt mycket!

Har just haft den bästa aftonen men finaste Agyness. Hon bjöd på pasta och te och pepparkakor efter tennisen i sitt alldeles eminenta hus. Agnes är den ballaste kompis jag har. Har man haft den förträffliga turen att hänga med henne skall man skatta sig lycklig! Vi myste ordentligt med en brasa och pratade om män, resor och annat som är skönt. Jag har saknat dig! Det är nice att utnyttja vardagskvällar åt något annat än plugg och pussar ibland.

(tumblr.com)

Hata söndagar. I think this place is full of spies.

I veckan var jag och fixade mina ögonbryn. Gudars skymning, det behövdes! thnx mami. Tyckte först att de blev lite för tunna men nu har jag vant mig. Och hey, det kunde ju inte bli värre än det redan var, haha!

Min farfar har riktigt råa ögonbryn. De är två centimeter tjocka, växer ner mot ögonvrårna och när han går till frisören frågar denne om han ska klippa brynen också. Farfar har mer hår på ögonbrynen än på hjässan. Den största prövning min farfar och jag genomlidit var för två år sedan när vi ätit middag på restaurang och jag höll låda om någonting extremt oviktigt, vad annars? Farfar avbryter mig mitt i en mening och säger med värme i rösten "men, du har ju ärvt mina ögonbryn!" Det är svårt att få mig mållös. Farfar lyckas.

Numera lär man kanske kunna se skillnad på farfar och mig. Såhär ser jag ut.


Och här är min Winnerbäck-lista.

När min pappa fyllde år förra måndagen var vi ju och såg Terrakottaarmen på Östasiatiska, alla vi 6. Jag, pappa, mamma, mina bröder och Jacob. Vi tog inga bilder därinne eftersom vi är laglydigt folk. (Se utställningen om ni inte gjort det, helt fantastisk!) Och klockan 12 när vi varit där i en timme beslutade vi oss för att promenara runt Skeppsholmen i höstsolen.

Skeppsholmen är bra fin alltså, men man glömmer liksom bort att den sträcker sig längre än parkeringsplatserna nedanför Moderna muséet. Hur som helst såg dagen ut som ovan, solen var hur kall som helst men vi var glada och de gula löven i alla träden såg ut som om de fångat alla varma solstrålar och behållit dem helt för sig själva. Jacob stod för fotograferingen och brorsan och jag hittade kastanjer. Jag försökte mig på en lövkrans men det gick ungefär som alla andra höstar; inte alls.

På söndag är det Farsdag och då flyger min fina pappa till Indien. En fin födelsedag hoppas jag i alla fall att han hade.

Hösten bör man ta vara på när den är fin, när det regnar nästan hela oktober och november vill man ju bara gömma sig. Ikväll gömmer jag mig med en engelska analys och saknar min man som sovit i min säng nästan varje natt de senaste två veckorna. Crybaby

Och NU är det höst på hög nivå i Stockholm. När det är frost långt in på förmiddagen och minusgraderna nalkas.

Jag hade tänkt ha på mig min fina, slitna kappa med silverknappar som jag köpte för 400 flis på Beyond Retro i februari. Som är lite för kort i ärmarna och som har samma färg som mina naglar när jag är lycklig. Jag tycker ju om röda saker.

När jag hittade den en snöig och kall februarisöndag tänkte jag absolument parfait, den här kommer göra mig så glad, så glad, varje dag. Vilket den gjorde och när kylan nyligen kröp närmare plockade jag fram den igen. Med avsikten att låta den göra mig lika (färg)glad i höst också.

Men jag kan inte ha den längre. Hela senvintern och början på våren hoppade jag runt i den där glada kappan. Ömsom skrattade och ömsom grät. Jag vill inte använda den igen. Så fort jag tar på mig den påminns jag om en version av mig själv som jag inte längre är. Någon som var naiv men trodde att hon var cynisk. Någon som var lättmanipulerad men som trodde att hon var snäll.

Jag och kappan har varit med om en hel drös olika saker. Men allt jag kan tänka på när jag ser den nu är den där leende tjejen som alltid hade nära till tårar och var alldeles för kär i en pojke som inte alls ville och kände samma saker. Jag hade på mig den första gången jag sa att jag var i TJs lägenhet för sista gången. Och andra och tredje. Och varje gång jag kom tillbaka.

När jag gav tjejen i kassan de där fyra hundra lapparna och sneglade på silverknapparna tänkte jag "det är nog såhär magi känns."

Jag hängde undan den i tisdags. Jag kan inte ha den på mig. Vill inte vara den tjejen igen. Någonsin.


Lyckligtvis ser jag ut såhär istället nuförtiden. Jacka från HM, tack mamma. (tack och lov ska håret också fixas snart..)

Höstlov är nästan onödigt bra grejer när man verkligen förtjänat det.
Jacob bor praktiskt taget med mig, jag har ingen telefon och förutom matte har jag inte pluggat, man förtjänar att ta det lite lugnt tycker jag.

Förutom en GRYM helg då Racer firades, har vi firat pappas födelsedag genom att besöka Terrakottaarmen på Östasiatiska. Det var en fantastisk utställning, jag har velat se Terrakottaarmen sedan vår grymma historielärare Jonny visade oss en film om den i sexan. Efteråt tog vi oss en iskall men väldigt mysig promenad runt Skeppsholmen!

I tisdags var jag en lagom lång stund med finaste Skippy och Johan. Vi pratade sommarställen, fjällresor och vattenskotrar över datorskärmar och koppar med te.

Onsdagen var hittills allra bäst, mamma och jag skulle gå på Fotografiska men hade missöde med parkering och väder så vi bestämde oss för att äta lunch på NK och absolut inte spendera några pengar. Det gick bra. NOT
Fina mamma köpte en ny höstjacka och en svart blus för att göra min garderob helt komplett. Paris, here I come! Har inte orkat ta några bilder men det kommer säkert.

Jag köpte dessutom nya strumpbyxor som var toknice! När vi senare spatserade omkring på NK möttes vi av detta bord. Känns kopparna igen? Det har kommit nya flug-koppar som hör ihop med mustasch-koppen som jag köpte för snart ett år sedan. Jag råkar veta att jag kommer få en kopp med en svart fluga med vita prickar på ena sidan i julklapp, men det ska jag glömma bort!

Igår hängde vi ett tag på Eriksdalsbadet, det var asum. Idag har jag krattat löv, fikat med Nicole och hittat en vinterjacka till Jacob. Han är bra snygg min kille. Dessutom köpte han november-numret av Elle till mig idag. YES
Nu ska jag se på teve och börja sticka på en halsduk.

Betonar: jag har ingen telefon.