Mina föräldrar. De är så olika att man väldigt lätt kan se hur perfekta de är tillsammans.

Min mamma pratar jämt. Hon har barnasinnet kvar och älskar pussel och tevespel. Hon har alltid funnits där; hämtat från skolan, skjutsat till träningar. Berättat om sex och hur man kommer över hjärtesorg. Alla påpekar alltid hur lika vi är och jag var länge väldigt stolt över det tills jag försökte vara tvärtom. Det blev slutligen tröttsamt så numera uppskattar jag att jag är lik min mamma; lika omtänksam och social. I somras fick min mamma väldigt grav tinnitus, det är det jobbigaste jag sett henne gå igenom. Att hon klarade sig igenom 12 olika läkare och väldigt många veckor utan sömn gör mig väldigt stolt.

Pappa däremot är mer tystlåten. Pratar när han vill eller måste men när det händer är han riktigt underhållande. Jag har en enorm respekt för honom. Han verkar nog ganska sträng och så men han har alltid varit en sådan som ger en en stor kram och som brukade lyfta upp en mot taket och kittlas när jag och mina syskon var yngre. Jag är väldigt lik honom på ett sätt, jag har ingenting emot tystnad eller ensamhet. Skillnaden är att jag för eller senare blir galen om jag inte har sällskap att prata med, pappa är som en rolig eremit med familj.

De är väldigt olika slags människor, mamma vill att det är kallt och mörkt när hon ska somna och pappa kan somna framför teven. Hur olika de än må vara har de alltid varit lika noga med vår uppfostran och alltid tillrättavisat oss så som vi förtjänat. Nog för att jag bråkat med båda två om hemmatider och klädstil, det tog ett tag att lära mig att det inte hjälpte att undvika ett bråk med mamma och gå till pappa, de tycker ju ändå likadant om sådana där saker. Jag älskar de båda väldigt mycket och är väldigt glad för att de ibland kanske inte låtit mig stanna ute så länge som jag ville när jag var 13.

Tack för att ni varit så otroligt bra föräldrar, jag säger det alldeles för sällan.