Ikväll hade vi pluggkväll.<33 Imorgon är det sovmorgon och mer plugg. Tjarå

Min bästa bok, Extremely loud and incredibly close. Jonathan Safran Foer's lilla underverk.

Mina föräldrar. De är så olika att man väldigt lätt kan se hur perfekta de är tillsammans.

Min mamma pratar jämt. Hon har barnasinnet kvar och älskar pussel och tevespel. Hon har alltid funnits där; hämtat från skolan, skjutsat till träningar. Berättat om sex och hur man kommer över hjärtesorg. Alla påpekar alltid hur lika vi är och jag var länge väldigt stolt över det tills jag försökte vara tvärtom. Det blev slutligen tröttsamt så numera uppskattar jag att jag är lik min mamma; lika omtänksam och social. I somras fick min mamma väldigt grav tinnitus, det är det jobbigaste jag sett henne gå igenom. Att hon klarade sig igenom 12 olika läkare och väldigt många veckor utan sömn gör mig väldigt stolt.

Pappa däremot är mer tystlåten. Pratar när han vill eller måste men när det händer är han riktigt underhållande. Jag har en enorm respekt för honom. Han verkar nog ganska sträng och så men han har alltid varit en sådan som ger en en stor kram och som brukade lyfta upp en mot taket och kittlas när jag och mina syskon var yngre. Jag är väldigt lik honom på ett sätt, jag har ingenting emot tystnad eller ensamhet. Skillnaden är att jag för eller senare blir galen om jag inte har sällskap att prata med, pappa är som en rolig eremit med familj.

De är väldigt olika slags människor, mamma vill att det är kallt och mörkt när hon ska somna och pappa kan somna framför teven. Hur olika de än må vara har de alltid varit lika noga med vår uppfostran och alltid tillrättavisat oss så som vi förtjänat. Nog för att jag bråkat med båda två om hemmatider och klädstil, det tog ett tag att lära mig att det inte hjälpte att undvika ett bråk med mamma och gå till pappa, de tycker ju ändå likadant om sådana där saker. Jag älskar de båda väldigt mycket och är väldigt glad för att de ibland kanske inte låtit mig stanna ute så länge som jag ville när jag var 13.

Tack för att ni varit så otroligt bra föräldrar, jag säger det alldeles för sällan.

Jag ändrade rubriken lite grann. Jag vill inte skriva om min första kärlek, inte för att det är jobbigt och så att skriva om, utan mest för att jag inte vill dela med mig. Mahah.

Jacob är min första pojkvän och, for the record, andra kärlek. Han är underbar, men så mycket har ni nog fattat redan. Ingen har någonsin känt för mig så som han gör och jag har aldrig älskat någon så myclet. Hur pass mycket han betyder för mig har nog ingen missat. Så istället får ni veta hur vi blev tillsammans, en mindre känd historia...

I korta drag träffades vi i ett av skolans många fula klassrum. I x antal månader, två gånger i veckan, spanade vi på varandra samtidigt som vi tänkte att det inte var värt att ens försöka. Plus att det var en del annat i vägen. Livet. Jacob verkade vara en så himla rolig, skön, självsäker kille. En sådan som jag alltid önskar mig lite men sedan tänker att jag aldrig kan få och börjar sedan gilla någon nästan lika bra och så håller det inte. You know the story.

Förra julen skrev han i sin facebookstatus och efterfrågade lite ny, schysst musik att lyssna på. Så jag länkande till lite Shout Out Louds och bad till gud att han skulle tycka att det var bra grejer. Vilket han gjorde. Så vi började prata oftare. Och när Shout Out Louds släppte sin senaste skiva Walls där någon gång i februari så pratade vi om hur bra den var och jag nämnde att ingen ville följa med mig på deras konsert den 18 april. Lucky for me så ville Jacob det.

Ett par veckor innan pratade vi om helgplaner och jag skulle på fest hos Fanny. Tänkte att det kunde vara roligt att lära känna honom lite bättre och ses åtminstone en gång utanför skolan innan konserten som vi bokat biljetter till. Så jag tog med honom till Fanny och haha, ni vet ju hur den kvällen slutade.

Trots det hade vi vår första "date" en vecka senare, på Skansen. Och sedan var det påsklov, jag åkte till Gotland som vanligt och Jacob sa att han ville hälsa på för att han skulle sakna mig annars. Jag brukar vara så himla försiktig med sådant och aldrig tro på det när killar säger så. Men jag trodde nog att han var värd risken så ett par dagar senare kom han dit och kysste mig i ankomsthallen.

Och när vi väl stod framför scenen på Kägelbanan med ett av Sveriges mest brilljanta band i fullt ös så tog jag min telefon och smsade honom och frågade om han ville bli tillsammans med mig. Efteråt kysste vi varandra i Klevgränd på Söder, åkte hem, bytte relationsstatus på facebook och han har varit min varje dag sedan dess.

Jacob får mig att skratta så himla himla mycket. Det finns få människor som jag litar så mycket på som han. Och jag vet att han tycker om mig även om jag gör någonting dumt eller har ful-dag or what have you. Hela hösten har han varit en riktig stöttepelare för mig och ända sedan han gav mig en luftballongsfärd när jag fyllde arton och vi varit tillsammans i drygt en månad har jag hoppats att vi ska hålla länge länge länge.

Så nu vet ni det också.

Dagens 4 stora frågor:

1. Varför är matte så TRÅKIGT?

2. Hur överlever man utan telefon i denna världen?

3. Hur gulligt är inte detta?

4. Varför FARAO gör ingen sådana här som UFprodukt? Jag skulle köpa dussintals.


Hela stan var täckt av blankis när jag och min man lämnade skolan men nu är det okej. Det är storm ute. I love it. Älskar ljudet av hur det susar. Eller snarare dånar. Förutom att Jacob kom hem till mig tidigt tidigt imorse har det varit en mycketmycket dålig tisdag. Det gör dock ingenting för imorgon ska jag äntligen se Harry Potter 7, del 1! Mamma fyller år så vi ska fira! Kameran får nog också följa med.

Roligare bloggning utlovas, men vad krävs det för att ni alla ska börja kommentera? Uppenbarligen är det intressant nog att titta in, vad vill ni se här?

Sov gott! (båda bilderna är från tumblr)

ph1. En hel dag av frost. ph2. Tidigt julklapp<333 ph3. Där var jag, anspråkslös och skimrande.

Det här är världens bästa tjej. På riktigt, det här är VÄRLDENS BÄSTA tjej.

Med Carro har jag upplevt de roligaste, underligaste, sorgligaste, bästa stunderna i det här livet. Vi är lika lika som vi är olika. I ettan förde franskalektionerna ihop oss, redan då bestämde vi att vi skulle åka till Paris. Tillsammans upptäckte vi Stockholms bästa secondhand-affärer, insåg att vi hade samma passion för men inte samma storlek när det gällde skor.

Converse och Raybans, Högklackat och hatt. Under första halvan av naturkunskapen blandade läraren alltid ihop oss (tyvärr var hon klipskt nog att sätta betyg på rätt person...) Med Carro har jag vandrat runt i Stockholm med högklackade skor coh bara ben mitt i natten, gått flera mil på åkrar i jakt på flyghavre. Skrattat så läpparna nästan försvunnit och bråkar över musiksmak säkert en miljon gånger. Ibland hållt kvar den andra på jorden och ibland svävat efter uppåt.

30 december ska vi åka till Paris tillsammans, precis som bestämt. Just nu gör vi storslagna planer för vad som kommer revolutionera Stockholm efter vår student.

Trots att du nu för tiden sitter i ett annat klassrum, i en annan byggnad och kallar din klass för Sp08a medan min fortfarande heter Sp3a, så är du den underbaraste som finns. Jag tänker bråka om musiksmak och ordval med dig tills tänderna trillar ur munnen för andra gången.

Det här är ett tidigt grattis-på-födelsedagen, jag älskar dig pyramidalt mycket!

Har just haft den bästa aftonen men finaste Agyness. Hon bjöd på pasta och te och pepparkakor efter tennisen i sitt alldeles eminenta hus. Agnes är den ballaste kompis jag har. Har man haft den förträffliga turen att hänga med henne skall man skatta sig lycklig! Vi myste ordentligt med en brasa och pratade om män, resor och annat som är skönt. Jag har saknat dig! Det är nice att utnyttja vardagskvällar åt något annat än plugg och pussar ibland.

När min pappa fyllde år förra måndagen var vi ju och såg Terrakottaarmen på Östasiatiska, alla vi 6. Jag, pappa, mamma, mina bröder och Jacob. Vi tog inga bilder därinne eftersom vi är laglydigt folk. (Se utställningen om ni inte gjort det, helt fantastisk!) Och klockan 12 när vi varit där i en timme beslutade vi oss för att promenara runt Skeppsholmen i höstsolen.

Skeppsholmen är bra fin alltså, men man glömmer liksom bort att den sträcker sig längre än parkeringsplatserna nedanför Moderna muséet. Hur som helst såg dagen ut som ovan, solen var hur kall som helst men vi var glada och de gula löven i alla träden såg ut som om de fångat alla varma solstrålar och behållit dem helt för sig själva. Jacob stod för fotograferingen och brorsan och jag hittade kastanjer. Jag försökte mig på en lövkrans men det gick ungefär som alla andra höstar; inte alls.

På söndag är det Farsdag och då flyger min fina pappa till Indien. En fin födelsedag hoppas jag i alla fall att han hade.

Hösten bör man ta vara på när den är fin, när det regnar nästan hela oktober och november vill man ju bara gömma sig. Ikväll gömmer jag mig med en engelska analys och saknar min man som sovit i min säng nästan varje natt de senaste två veckorna. Crybaby