I förmiddags satt jag i en grön soffa i en byggnad högst upp på Drottninggatan. Fortfarande med ytterkläder på och medan jag läste DN Kultur tänkte jag "kan jag inte få vara ostörd? Kan jag inte bara få sitta precis här så länge jag vill, med kulturdelen, utan att någon säger mitt namn, utan att telefonen ringer. Utan att förmiddagen tar slut?" För en stund var det en underbar liten bubbla av lugn medan jag blickade ut mot Observatorielunden som lyste lite i förmiddagssolen. Och vägarbetet utanför blev som ett bullrande skydd, en försäkran om att jag var den enda som fanns, lite sådär i bakgrunden. Inte så att det stör men så att det stänger ute allt annat som man inte vill ska finnas till just då. Låt inte det här ta slut.

Sedan tog det slut.