Jag har alltid velat ha en syster. Och inte så att jag önskat att mina bröder var flickor, bara önskat att det fanns ett till syskon, en tjej, jämnårig med mig.

Tobias föddes när jag var två år. Ett av mina tidigaste minnen är när jag träffade honom för första gången. Han var så liten och jag ville mest peta på hans kinder. Vi var söta när vi var små, jag fungerade som livvakt/tolk då Tobias körde på vad som idag inom filmbranchen kallas för Mumbling. Ingen fattade vad han sa.

Lucas föddes när jag fyllt åtta år. Jag kände en tvåsekundersbesvikelse när jag hörde att han var en kille men sedan övergick det i en herregud-vi-har-fått-en-pytteliten-lillebror-lycka-! Lubbe föddes två veckor för tidigt och har alltid varit väldigt liten. Nu är han 10 år och han förundrar mig varje dag eftersom han har blivit en riktig liten människa trots att jag fortfarande tror att han går på lågstadiet och och ritar dinosaurier.

Eftersom jag är äldst har jag fått ta det flesta smällarna. Och finesserna. Oavsett så gör mina bröder livet så himla himla värt. Och jag är glad att de inte är systrar. De är så fina. Småtjafs eller större bråk, som såklart uppkommer, till trots. Lubbe som frågar hur många dagar det finns i februari och Tobias som skrattar åt samma tevereklamer och tjafsar om städning i badrummet.

De är så himla bra, mina brorsor. Och när jag flyttar hemifrån ska jag bjuda hem dem en vardagskväll i veckan på glass. Det kommer bli fedt mys.