Han har öppnat upp både armar och hem för mig ett oräkneligt antal gånger. Jag vet inte hur många gånger jag med tårar i ögonen stått utanför Johans dörr och han har öppnat för att ge mig 20-sekunder-kramar och sedan kokat kaffe till oss. Han har torkat tårar och väntat med att fråga varför tills han känt att jag varit redo att förklara. Aldrig listat några krav.

I ärlighetens namn kan jag säga att jag inte kommer ihåg hur livet var utan Johan.

Johan med hans vridna humor och ärr under vänster öga. Med alla t-shirtar och diabetes och fluffigt hår.
Man vet att man är riktigt god vän med någon när man vet att det är okej att vara tyst. Det känns bara hemtrevligt att inte sitta och prata strunt när jag och Johan äter frukost. På eftermiddagar pratar vi om serier, bilar och livet. Om resor, roadtrips och om att bosätta sig i Milano. Allt med några koppar kaffe till.

Och så bråkar vi ibland. För det måste man också göra. När man försöker förstå. Men det finns få som ansträngt sig så mycket för att förstå mig som Johan. När jag är ledsen och vill ifrån är han den första jag tänker på. Ibland ringer jag och ibland inte.

Jag säger oftare än sällan hur viktig Johan är för mig. Det är väldigt viktigt för mig att han inte glömmer bort. Han har bidragit till allt underbart de senate 2.5 åren och hjälpt mig igenom allt som inte varit lika underbart. Det hade varit så mycket svårare och tuffare utan honom. Livet skulle ha varit mer likgiltigt. Och en gång till kan inte skada,

Jag älskar dig.