Det är på dagen ett år sedan jag knäppte den här bilden. Jag stod i korsningen Kungstensgatan/Drottninggatan med tårar som strömmade ner för kinderna. Satte mig på en bänk nedanför Observatorielunden och livet kändes tungt men kroppen var lätt.

När jag reste mig upp för att bege mig mot skolan blickade jag ner för Drottninggatan och hela Stockholm verkade bada i ett ljus som var alldeles för varmt och kärleksfullt för den vinter som rådde. Jag tog upp kameran och för en stund var Stockholm inte Stockholm, jag kunde låtsas att jag befann mig någon annanstans, där bekymmer inte fanns. Att det var varmt och torrt, med människor som myllrade runt i stan och skrattade.

Den här bilden brukar trösta mig ibland.