Den här veckan har jag levt efter något slags "nothing's gonna bring me down"-mantra, som mot all förmodan har fungerat. Det är helt sjukt. Jag har pluggat och stressad som aldrig förr. Jag känner mig galen. Och härlig. Känner mig härlig.

Trots att allt bara rusar förbi. Eller runt. Jag står i mitten och fattar absolut ingenting. Är det fredag? När kom den? Jag saknar tidsuppfattning och plötsligt är fredagen bara där. Medan den känns som om jag pluggat en evighetsmåndag. Fredag ska inte vara här än. Försvinn då.

Det har inte funnits några timmar över till så mycket annat än geografi, projektarbete, rättskunskap, naturkunskap och alla förberedelser inför aktivitetsdagen på måndag. Det sistnämnda har definitivt tagit upp mest tid. Vi har kämpat och jobbat och slitit och jag hoppas verkligen att allt kommer gå bra på måndag. Det förtjänar vi banne mig. 

En eloge till SL, idag misslyckades ni storartat! Och jag har Gustav att tacka för att jag kom hem, han gav mig skjuts till dörren trots att han bor på Drottningholm. 

Dagens tabbe....................
Det kan inte vara sant. Har jag klarat mig en dag utan att göra bort mig?

Näe. Det verkar inte bättre. Jag har inte ens snubblat till på den isbeklädda trottoaren. Vad är det som händer?

Kanske kan min tankspriddhet få lite uppmärksamhet. Jag kopplar liksom fel. Utan att märka. Som att säga till Gustav "jag är så tankspridd, den här helgen har varit så utmattandet" och inte förrän han svarar "ja men den har ju inte ens börjat" börjar jag koppla. Kugghjulen vrider runt, runt och 30 sekunder försent inser jag var jag sa fel någonstans. Bravo.

Läste igårdagens tidning att ny forskning stödjer gammal forskning om att sju timmar är för lite sömn och helt enkelt en hälsofara. Det levande beviset huserar här i soffan atm. Hejsan. Man kanske skulle ta sig en lur? Särskilt med tanke på att det imorgon vankas lite finare galej mest hela dagen.

Man vill ju helst se fräsch ut, i en perfekt värld skulle de mörka ringarna hänga i öronen istället för under ögonen. Åh, varför kan man inte få allt, du grymma öde?! Nej, det känns inte som en bra kväll för ironi. Jag försöker igen imorgon.

Och det blir bättre med bilder snart, snart. När jag blir oambitiös igen, you'll see. (Det är precis här jag önskar att jag var mer som Carro. Hon skulle skriva "det blir aldrig några fler bilder, jag har blivit bäst och hinner liksom inte med visuella medel för andras räkning. Deal with it." åh, älska henne). Själv tar man till ironin för att det är så lättillgängligt. Och roligt. Och oförståeligt. Som livet ungefär.