It's quiet company


Jag lyckas alltid pendla i humör. Ena stunden finns det ingenting som kan få mig att må dåligt, ingenting som kan få mig att känna att jag borde dra någon helt annanstans där ingen känner mig och man får vara ifred. Eller, kanske främst, lämna andra ifred.

Två sekunder senare kan jag bli riktigt ledsen. För jag börjar känna mig hotad. Känna utanförskap. In the circle of trust. Tror att jag måste ta tag i mig själv. Ingen annan gör det. Jag vaknar alltid glad. Även när händerna domnat bort för att jag knutit dem så hårt hårt hårt när jag drömt en otäck dröm. Har alltid ont i händerna hela dagen därefter. Men tillochmed då vaknar jag glad.

Så fort jag satt nyckeln i låset den senaste tiden brister någonting. Ingen charader är tillämplig längre. Och då blir jag ledsen och tittar på flygbiljetter till Prag, Zimbabwe och New York. Har alltid varit en sådan där som drömt om att flyga min kos och sedan se hur länge jag kan klara sig innan man börjar sakna allting mer än allting saknar mig. Antar alltid att det skulle vara så.

Idag kom deppen tidigare än vanligt. Skämt är liksom inte skämt längre. Skratt har blivit hån istället. Måste plocka upp mig själv. Längtar efter måndagens teaterkurs, en liten förebyggande sköld. Som smular sönder innan fredagen är avklarad. Så känns det. Spela teater, teater, teater. Skämt som bygger ett försvar. Ingen ser och ingen lyssnar.

Jag har inte förändrats. Jag har inte blivit tråkig. Jag duger bara inte längre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0