Egentligen vill jag inte gå till skolan mer. Jag vill hellre sitta hemma och skriva på mina noveller. Jag har haft en skrivspärr sedan jag blev tillsammans med min pojkvän för fyra månader sedan. Ni vet, när man vill sätta ord till mening men det bara blir ord på ord istället. Trista ord som inte lyfter fram en känsla alls. Det har varit extremt frustrerande. Att skriva är på ett sätt allt jag har, allt jag kan.

Bitvis har mitt skrivuppehåll känts som om jag blivit blind. Det låter helt snurrigt och överdrivet. Men om vi sätter det såhär; det är som när en idrottare skadar sig allvarligt och missar OS eller fotbolls-VM. Att inte kunna göra det som man är allra bäst på. Det är en riktigt jobbig belastning.

Och igår träffade jag Carro. Hon sa så kloka saker som inte handlade om det här problemet och när jag kom hem kunde jag skriva igen. Man ska inte ropa hej för tidigt (och helt ärligt är jag rädd för att skrämma bort min nytillkomna skrivlust) men jag sitter här nu, dödstrött eftersom jag var uppe inpå småtimmarna och skrev ner en massa saker.

Life is good. Nu ska jag snart iväg och äta lunch med Johan.